M.i.m.m.i

Jag har aldrig riktigt tyckt om förhållanden. All avundsjuka och bråk har aldrig lockat, och visst kan man ha fina stunder tillsammans men det glöms bort lika fort som det händer.
Finner ingen stimulans med att lägga ner tid på sånt, vi är för små på något vis. Men ändå för stora för att ta risker. Jag har låtit människor påverka mig låtit dem trampa på mig medans jag gav ursäkter och bortförklaringar att det var mitt fel. Det var inte mitt fel.
Jag har klandrat mig själv för allting och tagit så mycket skit som jag inte är värd.
Dessutom har jag gett mig in i saker som jag nu ångrar.
Men jag minns faktiskt att jag sa nej till en människa jag älskade över allt annat på jorden, och vet ni varför?
för jag älskade mig själv mer än vad jag älskade honom.
Det var inte värt att riskera att hamna på ruta 1 igen, det var inte värt att riskera att bli sårad igen och han var inte värt en andra chans. SÅ jag sa NEJ. 
Visst gjorde ont i början och visst ångrade jag mig lite men inte nu, och jag vet att även om jag sagt ja så hade jag ångrat det. För jag vet att det finns så många som är bättre och som aldrig skulle göra mig illa.
Självklart ska man följa sitt hjärta, men det betyder inte att man ska glömma bort hjärnan.