Allt vackert
Du brukade kalla mig din lilla karamell. Du sa att jag alltid gjorde dig glad fastän jag var ledsen.
Du lyssnade på mitt svammel, kysste min såriga själ. Du kunde inte se mitt innersta.
Allt vackert tog slut så fort. Allt det du en gång drömde om, byggde slott med, finns bara damm kvar.
Det rasade samman, som klossarna i ett torn jag staplade upp som barn. Och när jag fått det högt och vingligt som jag ville, puttade jag till dom och skrattade när det föll ihop.
Men jag skrattade aldrig åt dig. Försökte aldrig få dig att falla. Ville aldrig att du skulle gå i bitar.
Och smärtan du gav mig finns kvar än, den växer sig allt större. Snart kommer den spränga mig. Jag klarar inte av att leva med brustet hopp och en trasig själ. Jag kan inte andas nu när mitt hjärta inte bultar för någon.
Du lyssnade på mitt svammel, kysste min såriga själ. Du kunde inte se mitt innersta.
Allt vackert tog slut så fort. Allt det du en gång drömde om, byggde slott med, finns bara damm kvar.
Det rasade samman, som klossarna i ett torn jag staplade upp som barn. Och när jag fått det högt och vingligt som jag ville, puttade jag till dom och skrattade när det föll ihop.
Men jag skrattade aldrig åt dig. Försökte aldrig få dig att falla. Ville aldrig att du skulle gå i bitar.
Och smärtan du gav mig finns kvar än, den växer sig allt större. Snart kommer den spränga mig. Jag klarar inte av att leva med brustet hopp och en trasig själ. Jag kan inte andas nu när mitt hjärta inte bultar för någon.
Kommentarer
Trackback
