Komplex
Första gången jag bantade var jag ELVA år, fatta vad stört det är! Särskillt med tanke på att jag var en hyfsat normalt skapt unge. Jag tyckte att min mage var fet i jämförelse med kompisarnas, och den dagen bestämde jag mig för att hålla igen på godiset gick startskottet för det som skulle bli en evighetslång kamp mot min naturliga form.
Ännu mer tragiskt är att det flesta tjejer känner som jag. Tankar som: "jag borde inte" eller det här var min sista fettodag" , har poppat upp i typ nittio procent av alla tjejers hjärnor. Och det som inte har fettångest kämpor om andra saker. Smalisarna skäms över sina kantiga höftben, Bystdrottningarna plattar förgäves till tuttarna och de långa försöker böja på ryggen och benen i hopp om att skala av någon centimeter.
Varför är vi så felprogramerade att inte digga våra kroppar?!
Äckliga och hemska sjukdomar som anorexi och bulimi smashar sönder själen, självkänslan och livsglädjen. Det värsta är ju att man inte alltid märker vem som är sjuk på riktigt innan det är försent, eftersom alla ständigt bantar och nojar över sin kropp.
Vi ska inte glömma dom som har tappat komtrollen över sin kropp helt på andra hållet. Som vräker i sig mat som det vet är dåligt för dem och får magen att svälla, men suget är så starkt att de inte kan sätta stopp. Aldrig har det funnits så många överviktiga som nu, mitt i kroppshysterin. Hur kunde allt gå så galet?!
Jag har många gånger balanserat på gränsen mellan sund kroppsmedvetenhet och störd fixering. Som tur är har jag aldrig hämnat på fel sida och blivit riktigt sjuk. Jag har det som kallas "ätstörning light", den är nu så vanlig att ingen ens längre höjer ögonbrynet! Hela världen är ju upp och ner!
Ännu mer tragiskt är att det flesta tjejer känner som jag. Tankar som: "jag borde inte" eller det här var min sista fettodag" , har poppat upp i typ nittio procent av alla tjejers hjärnor. Och det som inte har fettångest kämpor om andra saker. Smalisarna skäms över sina kantiga höftben, Bystdrottningarna plattar förgäves till tuttarna och de långa försöker böja på ryggen och benen i hopp om att skala av någon centimeter.
Varför är vi så felprogramerade att inte digga våra kroppar?!
Äckliga och hemska sjukdomar som anorexi och bulimi smashar sönder själen, självkänslan och livsglädjen. Det värsta är ju att man inte alltid märker vem som är sjuk på riktigt innan det är försent, eftersom alla ständigt bantar och nojar över sin kropp.
Vi ska inte glömma dom som har tappat komtrollen över sin kropp helt på andra hållet. Som vräker i sig mat som det vet är dåligt för dem och får magen att svälla, men suget är så starkt att de inte kan sätta stopp. Aldrig har det funnits så många överviktiga som nu, mitt i kroppshysterin. Hur kunde allt gå så galet?!
Jag har många gånger balanserat på gränsen mellan sund kroppsmedvetenhet och störd fixering. Som tur är har jag aldrig hämnat på fel sida och blivit riktigt sjuk. Jag har det som kallas "ätstörning light", den är nu så vanlig att ingen ens längre höjer ögonbrynet! Hela världen är ju upp och ner!
Kommentarer
Trackback
